Var e vi på väg

När vi hade gått av färjan och stod och dividerade om hur vi nu skulle göra så började en amerikansk kvinna prata med oss. Hon sa till oss att invänta en buss från färjan som gick snabbast och sen när hon fick veta att vi inte visste var vi skulle bo så kom hon med många tips. Detta har varit ganska återkommande för oss, att folk vill hjälpa oss och det är troligtvis för att vi har en vilsen uppsyn. Det lägger ofta till ett "don't worry". 

Det var mörkt när vi åkte mot santa Teresa och det var svårt att få en uppfattning. Kvinnan satt längs vägen och berätta om flera hostel "here is a hostel. They have nice rooms with aircon" och vi sa efter varje "okey so should we jump of" hon grimasera lite och sa "no..." Det sluta med att vi hamnade vid slutstationen och alltså slutet av staden. Där tackade vi för all hjälp och Tillsammans med en danska tjej gick vi mot hostel som skulle vara det bästa. Där fanns det inga sängar, så vi fick ta det mindre roliga hostlet bredvid. Sunkigt och mycket liv, men efter två nätter där lyckades vi få rum på det andra lugna, fina hostlet med barnfamiljer.

ödlor överallt

Stranden låg precis nedanför hostlet och det var lite folk och inga försäljare, så där kunde man ligga naken om man så ville.

Nere vid stranden är det också väldigt fina solnedgångar och med lite öl tog vi oss ner för att skåda underverket.

Vi bestämde oss för att ta en till surflektion. Vår lärare var mycket noggrann och gick igenom hur strömmar fungerar, hur vi ska tänka i vattnet osv. Karin sneglade mot Mathilda som satt och viftade med armarna för att inte somna. Väl i vattnet sa han att vi skulle trycka ner bakdelen när vågorna kom för att inte brädan skulle flyga upp. Det första som händer är att Karin inte lyckas med uppmaningen och nockar läraren. 

Denna gång visade de sig också att det fanns en annan teknik för att komma upp på brädan, så det vi hade lärt oss i mancora var inte mycket till hjälp. Nu skulle vi istället hoppa upp från liggande till stående. INTE SÅ LÄTT! Vi kämpade i vattnet och vår lärare hejade på oss för fullt. Mathilda lyckades iaf komma upp riktigt bra två gånger medan Karin körde kneeboarding samtidigt som hon frustrerande skrek "faaaaaaan!" där hon ångade fram. Vågorna var inte alls lika stora som i mancora och Mathilda lyckades endast göra en bakåtvolt i vattnet med huvudet snuddandes mot sanden. Några surfproffs blir det nog inte av oss tyvärr.

Inga bilder på surfen men på våra händer efter..

En dag flyttade de in två norrmän i vårat rum och Mathilda var den första att prata med dem. När hon står och pratar kommer Karin och tänker "kul med norrmän, de förstår man vad de säger" hon stod som ett frågetecken samtidigt som de andra babblade på och det enda hon lyckades uppfatta under tre dagar var meninge "har ni någe schampo? Mitt hår är som ståletråd" som hon fortfarande skrattar gott åt.

Karin vaknade upp sjuk en dag och vilade ett tag i sin kokong.

Vi kände att vi ville landa lite här och det slutade med att vi var där i en vecka. Sen var det dags att återigen gå på en buss, denna gång mot Nicaragua.