Var e vi på väg

Efter första dagen då vi kollade upp stället, utflykter och tvättade kände vi att vi ville stanna resten av tiden innan Miami.

Första utflykten vi gjorde var en kaffe/choklad/socker tur. Vi hade en jättebra och trevlig guide vars familj ägde farmen. Han visade och berättade allt om hur de gör kaffe/choklad/socker och vi fick provsmaka på allt! Vi var väldigt nöjda!

Andra utflykten blev zipline. Det fanns tre olika, men Mathilda tyckte att de skulle ta extremo. Den hade längst, högst och mest kablar. Kul tänkte vi och tänkte inte så mycket på att vi båda är höjdrädda. När vi väl var där och insåg vad det var vi skulle göra började rädslan komma. Först fick vi åka längs linbanor ensamma och två och två. Det var väldigt väldigt högt och Mathilda som var räddast fick peppning av Karin som sa "tänk yolo" "nynna på låten leva livet".
Efter ett antal kablar kommer vi till första prövningen. Vi skulle firas rakt ner med ett snöre. Här var Mathilda så rädd uppe på platån att hon nästan spydde, men vi bara gjorde.
Efter ett tag var det dags för "the Tarzanswing". Vi fick gå upp på en hög platå och sedan blev vi fasthakade för att slängas ut. Det var ett fall på 60 meter innan man fångades upp och gungade mot träden. Karin fick gå först för att visa att allt var lugnt. Alla som har sett filmen när Karin vrålar i panik kan förstå att hon misslyckades med lugnandet. Mathilda lyckades ändå kasta sig ut sammanbiten och vi var otroligt nöjda att vi klarat det.
Sista prövningen blev "superman". Vi skulle åka i en hög och lång kabel fast i liggande ställning. Karin tittade glatt ner på sin egen skugga och Mathilda var fortfarande sammanbiten. Vi var så nöjda efteråt och köpte glatt en cd-skiva med bilder från turen!

Tredje turen blev mest ett impulsbeslut. Det var en nattur där vi skulle få se djur. Konceptet låter ju kul, men vi hamnade i en grupp med osköna typer och en guide som var allt ifrån behaglig. Turen kändes även överdrivet planerad.
Guiden var väldigt hektisk, pratade på i 180 och slet i oss för att alla skulle stå nära. Vi gick längs stigar och hans mobil ringde ständigt för att hans kollegor berättade var djuren var. Vi såg en del iaf porkupine, sloats, possum, coatimundi, grodor, ormar, spindlar och andra djur så vi inte kommer ihåg namnet på.
Visst var det kul att se alla djur, men det kändes fel när vi bara gick på en stig och han plockar fram djuren som "råkade" finnas där.
Arga blev vi också på honom när han skulle försöka flörta med oss genom att säga "why don't you smile?" Vi blängde på honom. "Don't people in your country smile" "no" ännu mer blängade "it's because it's cold" säger idiot amerikanen "you know you live longer if you smile. Thats why i'm gonna live til i'm 200" fortsätter guiden, medan amerikanarna skrattar och vi fortsätter titta på honom som att han är dum i huvudet. Tillslut fortsätter han framåt, men vänder sig plötsligt och tar tag i Mathilda och säger "seriously, you live longer" idiot tänker vi och fortsätter gå. Sånt där funkar inte på oss och när vi kommer till en groda som han ska fota säger han " i'ill take a photo if you give me a smile" "no" fräser Mathilda han tystnar och vi ser hur han anstränger sig för att ta en bra bild. Han hade äntligen börjat haja. En upplevelse rikare åtminstone.

Sista utflykten gjorde vi själva med hjälp av en buss till molnskogsområdet. Vi valde att gå en tur på tre timmar. Vi tassade fram längs träden för att få syn på djur. Det blev inte så många, men naturen var fantastiskt och vi roade oss med att göra egna filmer. Perfekt sista dag!

 

Monteverde blev ett av våra favorit stopp. Vi trivdes bra i byn med de varma dagarna och svala kvällar/nätter, men framför allt gillade vi den fina naturen. Costa rica har varit landet som vi uppskattat mest under hela resan!

 

Sengångare med unge på magen

Vi hade tagit ett tidigt plan från corn Island gör att hinna med en buss från mana-gua till monteverde i costa rica. Vi förstod att vi skulle behöva ta en buss mot

San jose, hoppa av på vägen och sen ta en annan buss. En buss mot san jose skulle gå inom en timme och pojkarna i disken sa att den var för sen, eftersom den andra bussen inte skulle gå så sent.
Vi försökte fundera hur vi skulle göra.
Vi ville inte stanna i mana-gua som hade så dåligt rykte, men vi insåg att vi inte hade så mycket val och köpte varsin bussbiljett till nästa morgon. Som tur var fanns det också ett hotell i busstationen som var både billigt och fräscht.
Vi hängde på rummet i några timmar tills vi tillslut vågade oss ut för att hitta nåt att äta. Vi tog ett av de lokala lunchställena och åt en varsin måltid för 12 kr/st.
En väldigt trevlig man förklarade vägen till närmsta farmacia där vi skulle inhandla tvätt till Mathildas inflammerade sår som hon hade fått under foten på corn. Vi går in och visar upp såret för apotekaren och han är så gullig och plockar snabbt fram de vi behöver. Vi ger honom lite extra betalt för hans vänlighet och traskar glada vidare "mana-gua är ju jättetrevligt" "och kolla vilken gullig tant" "hola!"
Det var ungefär allt vi hann med och det var bara positivt!

 

 

Vi bodde på Cool spot, ett avslappnat ställe med gulmålade hus. Först fick vi ett tråkigt rum med 1 liten säng på baksidan av byggnaden men det kunde vi sedan byta ut till ett "radhusrum" på framsidan med 2 sängar, myggnät och egen uteplats!

 

Första dagen gav vi oss ut på en utflykt runt ön, vi lyckades nästan komma runt hela ön. Vi passerade vackra stränder, klättrade på stenar och tog oss igenom tät vegetation. När vi kom tillbaka från vår tripp stötte vi på Rebecca, Hanna och Bagges kompis som vi visste skulle vara på ön samtidigt som oss. Det var vinkavstånd mellan våra verandor så Rebecca och hennes kompis Kärran bjöd över oss på goda romdrinkar.

 

 

Vi hängde mycket på en fin strand som låg 2 kilometers hajk ifrån vårat hostel. På denna stranden hände det något mycket skrämmande...
Vi har gått ner till plurret för att kyla ned oss. Karin befinner sig 3m från stranden och Mathilda 6m. Vi står vända mot varandra när Karin plötslig ser en mörk skugga i vattnet, hon iakttar skuggan ett tag innan hon hajar till på att den faktiskt rör sig och att det tamigfan är en haj! Denna haj befinner sig ca 1-2m bakom Mathilda och simmar längs med stranden. Precis när Karin ska varna Mathilda om att den är där så dyker Mathilda ner under vattnet för att doppa håret. Panik! Hon kommer upp och då är den precis i höjd bakom henne och varningen hon får är : "du har något bakom dig". Hon vänder sig om, panikskriker och "springer" in mot land. Hon visste knappt vad hon flydde ifrån men hon förstod att det var fara. Troligtvis var denna haj ofarlig för den verkade knappt ha märkt av oss men vi blev skitskrajja.

 

Någon dag senare var vi iväg på snorkelutflykt, det var vi och 3 till. Det var häftig snorkling, klart vatten med många fina koraller och fiskar, vi fick även se en murena och två rockor flyga fram under vattnet. Vi höll oss tätt bakom vår graciösa välsvarvade snorkelguide. Plötsligt dyker han ner mot en sten och börjar dra fram något som ligger där under, det visar sig vara en nurseshark, vi kollade på varandra och gjorde tummen upp. Hajen simmar iväg och gruppen hänger efter, vi däremot hamnar på efterslänt. Plötsligt rycker Mathilda tag i Karins ben och pekar ner och där simmar det en annan mycket större haj, vi börjar fnittra så att cyklopen nästan trillar av, troligtvis mest i panik.

Vi gjorde en fiskeutflykt som endast resulterade i 1 fisk, en barracuda. Vi hade bara hunnit få i Karins spö och hade knappt lämnat ön innan det högg och vi håvade in fisken. Resterande 3 timmar hände det nada, det var trist då vi nog hade förväntat oss lite action. Senare samma kväll käkade vi upp vår fisk som då hade blivit en ceviche, det var trevligt!

Vi åt mycket fisk, räkor och hummer.
En kväll när vi var på en finare restaurang fick vi oss ett gott skratt. Vi har precis avslutat efterrätten när Mathilda ser att Karin INTE ser att servitören dyker upp bakom för att plocka hennes tallrik. Han tar tallriken och då slår Karin ner handen i den. Varför? Jo, hon trodde att det var en plasttallrik som blåste iväg eftersom hon aldrig såg servitören utan bara en tallrik som susade iväg. Då både skämdes och skrattade vi!

 

Karin är den som har blivit skrämd flest gånger av diverse saker och personer. Mathilda är den som har varit mest skadedrabbad. Nu senast skulle hon glatt spela upp ett ljudklipp för Karin och skutta därför fram utan att se sig för. Hon lyckas därför hugga sig under foten på en vass sten, det blir ett ordentligt sår som blev infekterat. 

 

Varje kväll var det väldigt stjärnklart på corn. En kväll när vi gick hem från restaurangen som vi ätit på tittar vi upp på alla stjärnor och Mathilda säger "men var är månen?" Månen hade vi sett varje kväll innan och de hade varit stor, så nu blev vi lite fundersamma. Vi satte oss på hostlet, tog varsin öl och blickade ut över havet. Forfarande ingen måne och vi ville fråga, men det kändes som en dum fråga. Efter ett tag började de ljusna längst nere vid vattnet och så kom den, en röd full måne stigande upp ur vattnet. "Titta där är den!" Utbrast Mathilda glatt till Karin som satt med ryggen emot.
Det var bland de finaste vi har sett! Tydligen blir det röd måne nån natt efter fullmåne.

Det var två härliga veckor med mycket sol,bad och slappande. Vi läste 3 böcker vardera, lyssnade på massa schysta låtar och tänkte på hur länge vi faktiskt har varit borta och att det snart är slut.

 

Konstig frukt, smakade som beska omogna äpplen, men kul!

På hostlet kunde vi få eget rum med toalett, även om toalettdörren endast var ett draperi. Det fanns även en pool och det var billigt. Vi börjar här tänkte vi och betalade för en natt.
Vi gav oss ut för att se oss om i staden och fick klämma oss fram bland folk i den stora marknaden. Där fanns allt från frukt, grönsaker, tandborstar, kyckling som gosade till sig i värmen, kläder, skor ja allt man kan behöva. Tillslut var vi igenom och framme vid ett fint lite torg. Första bästa restaurang slog vi oss ner på och beställde in tapas. Sen började helvetet. Försäljare i mängder stannade till, minst tio stycke som alla sålde nån slags lerduva som de förnöjt blåste i precis vid örat. Även ett par i äldre ålder ko fram med maracas och gitarr högt sjungandes på guantamera. Bara för att vi råkade slänga en blick för att se vad det var frågan om, så fick vi en privatkonsert. Inte vad vi önskade oss. Maten var dock väldigt god, men det gick inte att njuta eftersom barn började komma fram och tigga av maten. Var det här det underbara Nicaragua som alla talat så gott om?
Vi gick runt för att se oss om efter andra hotel, men hamnade istället på en glassbar. Tog oss ner till sjön för att se om de gick stt sola eller bada där. Det gjorde det inte! Men vi fick se lite nicakorpenfotboll som spelades nere vid vattnet. Karin tröttnade efter fem minuter och vi tog oss tillbaka till hotellet.
På kvällen tänkte vi gå ut och köpa något lätt, då upptäckte vi att vi verkligen bodde i den fattigare delen och det kändes inte riktigt tryggt att gå ut. Vi sa till varandra att vi måste byta boende. Det gjorde vi inte! Vi var alldeles för bekväma och gillade hostel. Istället gick vi inte ut på kvällarna och efter ett tag kände vi oss ändå hemma i den stora marknaden.
Vi letade upp chokladmuseet och hotellet som Hanna och bagge varit på för att boka in en massage. Där var vi en hel dag och åt frukostbuffé, hängde vid poolen och även om vi bokat likadan massage, så var de långt ifrån lika.
Karin fick en blind överviktig man som körde en helnäck massage med inslag av strech. Tur att han faktiskt vad blind!

 

Vi börjar tröttna på alla backpackers som ska vara så himla avslappnade och hur de försöker bräcka varandra med längst restid. De pratar också om hur de inte vill vara på de turistiga ställena, men de är ju ändå där de är? Ha långt hår, säckkläder, jobba på hostel, ta dagen som de kommer och uttala fraser som pura vida. Fy fan. 

 

 

 

Hostlet hade pool, där hängde vi en del. Stranden som låg i själva staden var inget att hurra för. Det fanns finare stränder att åka till men vi kom aldrig iväg dit utan nöjde oss med poolen då vi rätt tidigt kände att vi inte skulle bli så långvariga här. 

 

 

En förmiddag hade vi gått och lagt oss på stranden. Helt fridfullt ligger vi på mage och diskuterar något då plötsligt en hund dyker upp och börjar springa i cirklar runt oss samtidigt som den skäller. Vi känner obehag men tänker att det är bäst att bara ligga still, hunden börjar göra små attacker mot oss och så småningom tar den tag om mathildas ben och raspar med tänderna. Med panik i rösten säger Karin åt Mathilda att ligga still, inte helt lätt när en hund visar tänderna men hon låg still(paralyserad).30m bort skriker den slappa ägaren på sin hund som till slut ger sig iväg. Ägaren kommer fram till oss för att kolla om hunden gjort någon skada, vi bara blänger på honom tills han går iväg. Mathilda fick inga skador men vi båda var skakis efteråt, Karin nästintill gråtfärdig. 

 

Vi lirade en hel del pingis. J-O (karin) mot Jörgen 

Persson(Mathilda), ni förstår vem som vann flest matcher. 

 

 

När vi hade gått av färjan och stod och dividerade om hur vi nu skulle göra så började en amerikansk kvinna prata med oss. Hon sa till oss att invänta en buss från färjan som gick snabbast och sen när hon fick veta att vi inte visste var vi skulle bo så kom hon med många tips. Detta har varit ganska återkommande för oss, att folk vill hjälpa oss och det är troligtvis för att vi har en vilsen uppsyn. Det lägger ofta till ett "don't worry". 

Det var mörkt när vi åkte mot santa Teresa och det var svårt att få en uppfattning. Kvinnan satt längs vägen och berätta om flera hostel "here is a hostel. They have nice rooms with aircon" och vi sa efter varje "okey so should we jump of" hon grimasera lite och sa "no..." Det sluta med att vi hamnade vid slutstationen och alltså slutet av staden. Där tackade vi för all hjälp och Tillsammans med en danska tjej gick vi mot hostel som skulle vara det bästa. Där fanns det inga sängar, så vi fick ta det mindre roliga hostlet bredvid. Sunkigt och mycket liv, men efter två nätter där lyckades vi få rum på det andra lugna, fina hostlet med barnfamiljer.

 

ödlor överallt

Stranden låg precis nedanför hostlet och det var lite folk och inga försäljare, så där kunde man ligga naken om man så ville.

 

 

 

Nere vid stranden är det också väldigt fina solnedgångar och med lite öl tog vi oss ner för att skåda underverket.

 

Vi bestämde oss för att ta en till surflektion. Vår lärare var mycket noggrann och gick igenom hur strömmar fungerar, hur vi ska tänka i vattnet osv. Karin sneglade mot Mathilda som satt och viftade med armarna för att inte somna. Väl i vattnet sa han att vi skulle trycka ner bakdelen när vågorna kom för att inte brädan skulle flyga upp. Det första som händer är att Karin inte lyckas med uppmaningen och nockar läraren. 

Denna gång visade de sig också att det fanns en annan teknik för att komma upp på brädan, så det vi hade lärt oss i mancora var inte mycket till hjälp. Nu skulle vi istället hoppa upp från liggande till stående. INTE SÅ LÄTT! Vi kämpade i vattnet och vår lärare hejade på oss för fullt. Mathilda lyckades iaf komma upp riktigt bra två gånger medan Karin körde kneeboarding samtidigt som hon frustrerande skrek "faaaaaaan!" där hon ångade fram. Vågorna var inte alls lika stora som i mancora och Mathilda lyckades endast göra en bakåtvolt i vattnet med huvudet snuddandes mot sanden. Några surfproffs blir det nog inte av oss tyvärr.

Inga bilder på surfen men på våra händer efter..

En dag flyttade de in två norrmän i vårat rum och Mathilda var den första att prata med dem. När hon står och pratar kommer Karin och tänker "kul med norrmän, de förstår man vad de säger" hon stod som ett frågetecken samtidigt som de andra babblade på och det enda hon lyckades uppfatta under tre dagar var meninge "har ni någe schampo? Mitt hår är som ståletråd" som hon fortfarande skrattar gott åt.

Karin vaknade upp sjuk en dag och vilade ett tag i sin kokong.

Vi kände att vi ville landa lite här och det slutade med att vi var där i en vecka. Sen var det dags att återigen gå på en buss, denna gång mot Nicaragua.

 

 

 

 

Vi hamnade i ett 18 bäddsrum de två första nätterna, vi var beredda på dålig sömn men vi sov som stockar. De andra två nätterna hamnade vi i ett rum med osköna sängar...Köket låg som på en veranda och i ett träd precis utanför bodde det en sengångare, kul! I köket höll även en tiggande katt till. Pool med riktigt schysst utsikt hade vi också. 

 

 

 

 

 

Våra stora äventyr är i princip över så nu för tiden Chillar vi mest på stranden. Liksom alla andra stränder vi har besökt i Centralamerka var denna riktigt fin. Kokhett sand och turkost ljummet vatten. Vi lyxade till det med solstolar och parasoll en dag. 

 Mathilda har numera två hårfärger

 

 

 

 

 

Vi besökte nationalparken som låg 5min från stranden. Där såg vi sengångare, spindelapor,tvättbjörnar och någon typ av stor råtta utan svans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 inte så pigg

Första dagen i staden hyrde vi cyklar och trampade till den äldre delen. Där åt vi såklart god mat, tittade lite och cyklade hem. Cyklingen var himla skoj!

 

 

 

 

redan dagen där på skulle vi åka vidare till Bocas del toro, men inte förens sent på kvällen. Vi gick till ett av de största shoppingmalls de har i staden och där fanns det måååånga affärer. Ja vi började med att äta.. 

Mathilda som redan har en väska med övervikt lyckades hitta tre klänningar och en kofta. Karin köpte en klänning och ett linne, nöjda gick vi därifrån. 

 

 

 

Vi delade taxi till busstationen med australiensarna Josh och Blake som vi delat rum med. Trevliga stollar som vi senare skulle träffa på igen i Bocas..

Vi kände för att transportera oss fort ännu en gång, därför tog vi flyg från Ecuador till norra Colombia. Efter två flygningar var vi framme i Cartagena, vi fick en bra känsla direkt, solen sken och människorna där kändea väldigt glada och trevliga. Helt klart en av de bättre städerna! 

 

 

 

 

 

 

 

 

En av anledningarna till att vi snabbt tog oss till denna stad var för att vi började känna oss sugna på Centralamerika och den segling som skulle ta oss dit. Redan första dagen letade vi upp ett företag som anordnade denna tripp från Colombia till Panama, de verkade seriösa så vi bokade. Nu var det bara att njuta av denna stad i några dagar innan det var dags att ge sig ut till havs. 

 

Vi vi hängde på stranden som låg 20min från vårat hostel, det var nästan outhärdligt varmt från och till, men vi har längtat efter värme och nu fick vi värme. En dag tog vi en båttur ut till stranden playa blanca, en fin vit strand med turkost vatten. På båtturen ut till ön fick vi beskåda något mycket märkligt. Båten saktar plötsligt in och en bit bort ser vi två små träbåtar 

(Poccahontasbåtar) komma emot oss i full fart, i båtarna sitter ett gäng pojkar. Vi sitter som två frågetecken och inväntar vad som ska ske. De kör fram sina båtar upp till vår och halvklätttar på båten för att sedan slänga sig i vattnet och helt naturligt börjar alla andra på båten gräva efter mynt att kasta i åt pojkarna. En liten
flicka som ville ge pengarna i handen på pojken blev uppläxad och tvingades sedan att kasta i dem så att pojkarna fick "jobba" lite för pengarna. Alla på båten skrattade och stojade förutom två stycken, det var vi två som satt där förskräckta över vad vi precis hade sett.

Stranden vi kom fram till var iallafall underbar, vi unnade oss massage och åt firre och drack lemonad! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annars hände det inte så jättemycket här, vi strosade runt i den fina miljön, hängde mycket i mataffären, testade lite konstiga frukter och käkade coleslaw tre dagar i rad.

Det blev en snabbvisit i Ecuador, vi tog oss hit för att sedan kunna flyga vidare till norra Colombia! 

 

Flygplatsens taxfree

Staden var den tråkigaste hittills, det enda roliga var typ att det fanns ett shoppingmall. Vi har också insett att vi inte behöver äta varje måltid varje dag ute och lagade därför lite egen mat.

 

 

 

Körvmacka och ägg

 

Frukosten

 

Mancora, surfparadiset, äntligen var vi här. Hanna och bagge som redan varit här hade talat gott om detta ställe och sa att vi skulle försöka bo på världens bästa hostel, loki. Loki, loki, loki.. Vi försökte boka det dagen innan, men de återkom ned att det inte fanns rum, me att vi kunde ställa oss på väntelista. Vi ställde upp oss, åkte dit och hoppades på det bästa. Tidigt på morgonen, som alltid, kom vi dit och de sa nu åt oss att vänta till halv två för att få besked om rum. Vi försökte fråga hur stor chansen var att vi skulle få rum ocj fick svaret "alot of people are gonna check out today" hm okej, borde de inte redan veta då... Vi åt frukost och la oss på stranden till klockan var fem i halv och då gick vi och fråga. "We don't know until 13.30" när kl äntligen var halv ställde sig en svettig kvinna bland folket (vi var inte ensamma på listan) och sa "We're sorry but no one on the waitinglist gets a room" arga på deras sjuka system, gick vi fram och faktiskt nästan skällde på kvinnan som bara blev mer och mer svettig. Hon sa åt oss att återkomma nästan morgon och ställa oss på väntelistan igen. i helvete heller. Vi hade dessutom pratat med några som lyckats boka rum efter oss. Något som hon såklart påstod inte var möjligt. Vi tog oss ut på huvudgatan och lyckades snubbla in på ett litet hostel där de bara pratande spanska och var väldigt trevliga och billigare. Vi bokade tre nätter och kände, fan det här är mycket bättre än hypade loki, som verkade styra hela byn för övrigt.

 

 

Men som sagt, surfparadis. Vi bokade en och en halv timmes morgonlektion. Här började även Karins nya namn ta form, då hon i bokningen hade fått namnet Kori. 

Först fick vi börja med att öva på land med ritade brädor i sanden. Det gick väl sådär, men det var bara ut i vattnet och köra. Vågorna var enorma och vi var glada att vi hade varsin instruktör hängandes baktill på brädorna. Vi paddlade ut, vinkade glatt till varandra och visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss. 

Karin startade ganska tidigt med en rejäl kallsup och fick vila en stund. Mathilda flöt runt ganska förvirrad, då instruktören inte verkade speciellt pratsugen. Helt plötsligt märkte man ändå att en våg var på väg och han började dra i benen som signal på att backa bak. De skulle räkna 1,2,3 för: upp på armarna, fram med foten och den andra. Han sa såklart inte ett ljud och Mathilda gick på känsla. 

Karin hade en bättre pojke på släp. Han tog hand om henne, räknade och hon fick sitta på honom när hon tappade balansen.

Vi flög som vantar ab brädorna och väl under vattenytan tumlade vi runt utan att veta vad som var upp och ner. tryggheten var snöret som satt fast runt foten och förtöjde oss till brädan som flöt. När man väl lyckades ta sig till ytan, kunde vi se nästa tsunamivåg komma mot oss. "åh nej, åh nej, vad ska jag göra? Jag har sett folk bara ta sig ner under vågen. Jag gör det. nu kommer den. Håll andan. ner!" och upp igen, helt slut och snabbt fick vi ta oss ut på lugnare vatten.

Vi lyckades faktiskt till slut att stå på brädan och kul var det! Vi var helt omtumlade när vi var klara. röda ögon och håret åt alla håll, men vi hade fått blodad tand. Detta ska vi göra igen. Tråkigt är att vi inte har några bilder.

 

 

Vi låg mycket på stranden, lyssnade på olika sommarprat och bara njöt. Något vi också uppskattade var att vi inte behövde gå nånstans när vi blev sugna på nåt. Till lunch åt vi buffé i form av churros, vattenmelon, mango och pizzabullar, som serverades av förbipasserande. 

På kvällarna åt vi god mat, mysdrack goda drinkar och tittade på stjärnorna på slottet. Så nöjda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår skulle vi ta buss vidare till guayaqil i Ecuador och på biljetten hade nu Karin fått efternamnet Grisson. "No thats wrong" sa Karin lugnt och pekade på namnet. Hon fick bokstavera och sen gick vi iväg och skrattade åt hennes nya namn, Kori Grisson.

 

 

Vi tog oss från Cusco till Lima efter en flygresa  på 1h & 15 min istället för att ta en bussresa på minst 20h, vi kände att vi kunde unna oss det! Det var riktigt skönt att transporteras så fort trots att vi råkade ut för förseningar med flyget och trots att Mathilda uppe i luften med blek ton i ansiktet uttryckte "jag vill nog inte flyga så mycket mer". Men så fort starten var över kändes det som rätt beslut igen att tjäna in så mycket tid.

 

 

I Lima hade vi inget boende bokat utan tog oss direkt till bussstationen i hopp om att hitta en buss till Huaraz redan samma kväll. Som ni förstår hittade vi ingen buss till Huaraz utan vi valde att köra på en buss till Trujillo (Huanchaco) istället. Vi hade några timmar att slå ihjäl innan bussens avgång och mycket lägligt så hittade vi en megastor galleri i heroncitystil bara 2minuter från busstationen! Vi käkade på Burgerking och åt modern yoghurtglass och om vi tänkte bort alla peruanska trynen så kändes det som att traska runt i ett vanligt köpcentrum hemma i sverige, det kändes lite kul tyckte vi. 

 

 

 

Dagarna på denna ort innehöll mest häng på stranden där vi läste böcker, lyssnade på musik och bara njöt, självklart var vi ordentliga med solkrämen, inga mer brännskador! 

 

Längst med hela stranden fanns det restauranger som skyltade med rätten Ceviche.  Vi testade självklart denna rätt och var inte speciellt förtjusta i de syrligt marinerade skaldjuren och fisken, men kul att testa och testa är vi bra på att göra. Vi käkade även korvspett  "risifrutti" och bananchips på vår väg längs med den vackra solnedgången. Vi mår bra här borta helt enkekt!