Var e vi på väg

Efter första dagen då vi kollade upp stället, utflykter och tvättade kände vi att vi ville stanna resten av tiden innan Miami.

Första utflykten vi gjorde var en kaffe/choklad/socker tur. Vi hade en jättebra och trevlig guide vars familj ägde farmen. Han visade och berättade allt om hur de gör kaffe/choklad/socker och vi fick provsmaka på allt! Vi var väldigt nöjda!

Andra utflykten blev zipline. Det fanns tre olika, men Mathilda tyckte att de skulle ta extremo. Den hade längst, högst och mest kablar. Kul tänkte vi och tänkte inte så mycket på att vi båda är höjdrädda. När vi väl var där och insåg vad det var vi skulle göra började rädslan komma. Först fick vi åka längs linbanor ensamma och två och två. Det var väldigt väldigt högt och Mathilda som var räddast fick peppning av Karin som sa "tänk yolo" "nynna på låten leva livet".
Efter ett antal kablar kommer vi till första prövningen. Vi skulle firas rakt ner med ett snöre. Här var Mathilda så rädd uppe på platån att hon nästan spydde, men vi bara gjorde.
Efter ett tag var det dags för "the Tarzanswing". Vi fick gå upp på en hög platå och sedan blev vi fasthakade för att slängas ut. Det var ett fall på 60 meter innan man fångades upp och gungade mot träden. Karin fick gå först för att visa att allt var lugnt. Alla som har sett filmen när Karin vrålar i panik kan förstå att hon misslyckades med lugnandet. Mathilda lyckades ändå kasta sig ut sammanbiten och vi var otroligt nöjda att vi klarat det.
Sista prövningen blev "superman". Vi skulle åka i en hög och lång kabel fast i liggande ställning. Karin tittade glatt ner på sin egen skugga och Mathilda var fortfarande sammanbiten. Vi var så nöjda efteråt och köpte glatt en cd-skiva med bilder från turen!

Tredje turen blev mest ett impulsbeslut. Det var en nattur där vi skulle få se djur. Konceptet låter ju kul, men vi hamnade i en grupp med osköna typer och en guide som var allt ifrån behaglig. Turen kändes även överdrivet planerad.
Guiden var väldigt hektisk, pratade på i 180 och slet i oss för att alla skulle stå nära. Vi gick längs stigar och hans mobil ringde ständigt för att hans kollegor berättade var djuren var. Vi såg en del iaf porkupine, sloats, possum, coatimundi, grodor, ormar, spindlar och andra djur så vi inte kommer ihåg namnet på.
Visst var det kul att se alla djur, men det kändes fel när vi bara gick på en stig och han plockar fram djuren som "råkade" finnas där.
Arga blev vi också på honom när han skulle försöka flörta med oss genom att säga "why don't you smile?" Vi blängde på honom. "Don't people in your country smile" "no" ännu mer blängade "it's because it's cold" säger idiot amerikanen "you know you live longer if you smile. Thats why i'm gonna live til i'm 200" fortsätter guiden, medan amerikanarna skrattar och vi fortsätter titta på honom som att han är dum i huvudet. Tillslut fortsätter han framåt, men vänder sig plötsligt och tar tag i Mathilda och säger "seriously, you live longer" idiot tänker vi och fortsätter gå. Sånt där funkar inte på oss och när vi kommer till en groda som han ska fota säger han " i'ill take a photo if you give me a smile" "no" fräser Mathilda han tystnar och vi ser hur han anstränger sig för att ta en bra bild. Han hade äntligen börjat haja. En upplevelse rikare åtminstone.

Sista utflykten gjorde vi själva med hjälp av en buss till molnskogsområdet. Vi valde att gå en tur på tre timmar. Vi tassade fram längs träden för att få syn på djur. Det blev inte så många, men naturen var fantastiskt och vi roade oss med att göra egna filmer. Perfekt sista dag!

Monteverde blev ett av våra favorit stopp. Vi trivdes bra i byn med de varma dagarna och svala kvällar/nätter, men framför allt gillade vi den fina naturen. Costa rica har varit landet som vi uppskattat mest under hela resan!

Sengångare med unge på magen

San jose, hoppa av på vägen och sen ta en annan buss. En buss mot san jose skulle gå inom en timme och pojkarna i disken sa att den var för sen, eftersom den andra bussen inte skulle gå så sent.
Vi försökte fundera hur vi skulle göra.
Vi ville inte stanna i mana-gua som hade så dåligt rykte, men vi insåg att vi inte hade så mycket val och köpte varsin bussbiljett till nästa morgon. Som tur var fanns det också ett hotell i busstationen som var både billigt och fräscht.
Vi hängde på rummet i några timmar tills vi tillslut vågade oss ut för att hitta nåt att äta. Vi tog ett av de lokala lunchställena och åt en varsin måltid för 12 kr/st.
En väldigt trevlig man förklarade vägen till närmsta farmacia där vi skulle inhandla tvätt till Mathildas inflammerade sår som hon hade fått under foten på corn. Vi går in och visar upp såret för apotekaren och han är så gullig och plockar snabbt fram de vi behöver. Vi ger honom lite extra betalt för hans vänlighet och traskar glada vidare "mana-gua är ju jättetrevligt" "och kolla vilken gullig tant" "hola!"
Det var ungefär allt vi hann med och det var bara positivt!

Vi bodde på Cool spot, ett avslappnat ställe med gulmålade hus. Först fick vi ett tråkigt rum med 1 liten säng på baksidan av byggnaden men det kunde vi sedan byta ut till ett "radhusrum" på framsidan med 2 sängar, myggnät och egen uteplats!

Första dagen gav vi oss ut på en utflykt runt ön, vi lyckades nästan komma runt hela ön. Vi passerade vackra stränder, klättrade på stenar och tog oss igenom tät vegetation. När vi kom tillbaka från vår tripp stötte vi på Rebecca, Hanna och Bagges kompis som vi visste skulle vara på ön samtidigt som oss. Det var vinkavstånd mellan våra verandor så Rebecca och hennes kompis Kärran bjöd över oss på goda romdrinkar.

Vi hängde mycket på en fin strand som låg 2 kilometers hajk ifrån vårat hostel. På denna stranden hände det något mycket skrämmande...
Vi har gått ner till plurret för att kyla ned oss. Karin befinner sig 3m från stranden och Mathilda 6m. Vi står vända mot varandra när Karin plötslig ser en mörk skugga i vattnet, hon iakttar skuggan ett tag innan hon hajar till på att den faktiskt rör sig och att det tamigfan är en haj! Denna haj befinner sig ca 1-2m bakom Mathilda och simmar längs med stranden. Precis när Karin ska varna Mathilda om att den är där så dyker Mathilda ner under vattnet för att doppa håret. Panik! Hon kommer upp och då är den precis i höjd bakom henne och varningen hon får är : "du har något bakom dig". Hon vänder sig om, panikskriker och "springer" in mot land. Hon visste knappt vad hon flydde ifrån men hon förstod att det var fara. Troligtvis var denna haj ofarlig för den verkade knappt ha märkt av oss men vi blev skitskrajja.

Någon dag senare var vi iväg på snorkelutflykt, det var vi och 3 till. Det var häftig snorkling, klart vatten med många fina koraller och fiskar, vi fick även se en murena och två rockor flyga fram under vattnet. Vi höll oss tätt bakom vår graciösa välsvarvade snorkelguide. Plötsligt dyker han ner mot en sten och börjar dra fram något som ligger där under, det visar sig vara en nurseshark, vi kollade på varandra och gjorde tummen upp. Hajen simmar iväg och gruppen hänger efter, vi däremot hamnar på efterslänt. Plötsligt rycker Mathilda tag i Karins ben och pekar ner och där simmar det en annan mycket större haj, vi börjar fnittra så att cyklopen nästan trillar av, troligtvis mest i panik.

Vi gjorde en fiskeutflykt som endast resulterade i 1 fisk, en barracuda. Vi hade bara hunnit få i Karins spö och hade knappt lämnat ön innan det högg och vi håvade in fisken. Resterande 3 timmar hände det nada, det var trist då vi nog hade förväntat oss lite action. Senare samma kväll käkade vi upp vår fisk som då hade blivit en ceviche, det var trevligt!

Vi åt mycket fisk, räkor och hummer.
En kväll när vi var på en finare restaurang fick vi oss ett gott skratt. Vi har precis avslutat efterrätten när Mathilda ser att Karin INTE ser att servitören dyker upp bakom för att plocka hennes tallrik. Han tar tallriken och då slår Karin ner handen i den. Varför? Jo, hon trodde att det var en plasttallrik som blåste iväg eftersom hon aldrig såg servitören utan bara en tallrik som susade iväg. Då både skämdes och skrattade vi!

Karin är den som har blivit skrämd flest gånger av diverse saker och personer. Mathilda är den som har varit mest skadedrabbad. Nu senast skulle hon glatt spela upp ett ljudklipp för Karin och skutta därför fram utan att se sig för. Hon lyckas därför hugga sig under foten på en vass sten, det blir ett ordentligt sår som blev infekterat. 

Varje kväll var det väldigt stjärnklart på corn. En kväll när vi gick hem från restaurangen som vi ätit på tittar vi upp på alla stjärnor och Mathilda säger "men var är månen?" Månen hade vi sett varje kväll innan och de hade varit stor, så nu blev vi lite fundersamma. Vi satte oss på hostlet, tog varsin öl och blickade ut över havet. Forfarande ingen måne och vi ville fråga, men det kändes som en dum fråga. Efter ett tag började de ljusna längst nere vid vattnet och så kom den, en röd full måne stigande upp ur vattnet. "Titta där är den!" Utbrast Mathilda glatt till Karin som satt med ryggen emot.
Det var bland de finaste vi har sett! Tydligen blir det röd måne nån natt efter fullmåne.

Det var två härliga veckor med mycket sol,bad och slappande. Vi läste 3 böcker vardera, lyssnade på massa schysta låtar och tänkte på hur länge vi faktiskt har varit borta och att det snart är slut.