Var e vi på väg

Mancora, surfparadiset, äntligen var vi här. Hanna och bagge som redan varit här hade talat gott om detta ställe och sa att vi skulle försöka bo på världens bästa hostel, loki. Loki, loki, loki.. Vi försökte boka det dagen innan, men de återkom ned att det inte fanns rum, me att vi kunde ställa oss på väntelista. Vi ställde upp oss, åkte dit och hoppades på det bästa. Tidigt på morgonen, som alltid, kom vi dit och de sa nu åt oss att vänta till halv två för att få besked om rum. Vi försökte fråga hur stor chansen var att vi skulle få rum ocj fick svaret "alot of people are gonna check out today" hm okej, borde de inte redan veta då... Vi åt frukost och la oss på stranden till klockan var fem i halv och då gick vi och fråga. "We don't know until 13.30" när kl äntligen var halv ställde sig en svettig kvinna bland folket (vi var inte ensamma på listan) och sa "We're sorry but no one on the waitinglist gets a room" arga på deras sjuka system, gick vi fram och faktiskt nästan skällde på kvinnan som bara blev mer och mer svettig. Hon sa åt oss att återkomma nästan morgon och ställa oss på väntelistan igen. i helvete heller. Vi hade dessutom pratat med några som lyckats boka rum efter oss. Något som hon såklart påstod inte var möjligt. Vi tog oss ut på huvudgatan och lyckades snubbla in på ett litet hostel där de bara pratande spanska och var väldigt trevliga och billigare. Vi bokade tre nätter och kände, fan det här är mycket bättre än hypade loki, som verkade styra hela byn för övrigt.

 

 

Men som sagt, surfparadis. Vi bokade en och en halv timmes morgonlektion. Här började även Karins nya namn ta form, då hon i bokningen hade fått namnet Kori. 

Först fick vi börja med att öva på land med ritade brädor i sanden. Det gick väl sådär, men det var bara ut i vattnet och köra. Vågorna var enorma och vi var glada att vi hade varsin instruktör hängandes baktill på brädorna. Vi paddlade ut, vinkade glatt till varandra och visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss. 

Karin startade ganska tidigt med en rejäl kallsup och fick vila en stund. Mathilda flöt runt ganska förvirrad, då instruktören inte verkade speciellt pratsugen. Helt plötsligt märkte man ändå att en våg var på väg och han började dra i benen som signal på att backa bak. De skulle räkna 1,2,3 för: upp på armarna, fram med foten och den andra. Han sa såklart inte ett ljud och Mathilda gick på känsla. 

Karin hade en bättre pojke på släp. Han tog hand om henne, räknade och hon fick sitta på honom när hon tappade balansen.

Vi flög som vantar ab brädorna och väl under vattenytan tumlade vi runt utan att veta vad som var upp och ner. tryggheten var snöret som satt fast runt foten och förtöjde oss till brädan som flöt. När man väl lyckades ta sig till ytan, kunde vi se nästa tsunamivåg komma mot oss. "åh nej, åh nej, vad ska jag göra? Jag har sett folk bara ta sig ner under vågen. Jag gör det. nu kommer den. Håll andan. ner!" och upp igen, helt slut och snabbt fick vi ta oss ut på lugnare vatten.

Vi lyckades faktiskt till slut att stå på brädan och kul var det! Vi var helt omtumlade när vi var klara. röda ögon och håret åt alla håll, men vi hade fått blodad tand. Detta ska vi göra igen. Tråkigt är att vi inte har några bilder.

 

 

Vi låg mycket på stranden, lyssnade på olika sommarprat och bara njöt. Något vi också uppskattade var att vi inte behövde gå nånstans när vi blev sugna på nåt. Till lunch åt vi buffé i form av churros, vattenmelon, mango och pizzabullar, som serverades av förbipasserande. 

På kvällarna åt vi god mat, mysdrack goda drinkar och tittade på stjärnorna på slottet. Så nöjda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår skulle vi ta buss vidare till guayaqil i Ecuador och på biljetten hade nu Karin fått efternamnet Grisson. "No thats wrong" sa Karin lugnt och pekade på namnet. Hon fick bokstavera och sen gick vi iväg och skrattade åt hennes nya namn, Kori Grisson.