Var e vi på väg

Konstig frukt, smakade som beska omogna äpplen, men kul!

På hostlet kunde vi få eget rum med toalett, även om toalettdörren endast var ett draperi. Det fanns även en pool och det var billigt. Vi börjar här tänkte vi och betalade för en natt.
Vi gav oss ut för att se oss om i staden och fick klämma oss fram bland folk i den stora marknaden. Där fanns allt från frukt, grönsaker, tandborstar, kyckling som gosade till sig i värmen, kläder, skor ja allt man kan behöva. Tillslut var vi igenom och framme vid ett fint lite torg. Första bästa restaurang slog vi oss ner på och beställde in tapas. Sen började helvetet. Försäljare i mängder stannade till, minst tio stycke som alla sålde nån slags lerduva som de förnöjt blåste i precis vid örat. Även ett par i äldre ålder ko fram med maracas och gitarr högt sjungandes på guantamera. Bara för att vi råkade slänga en blick för att se vad det var frågan om, så fick vi en privatkonsert. Inte vad vi önskade oss. Maten var dock väldigt god, men det gick inte att njuta eftersom barn började komma fram och tigga av maten. Var det här det underbara Nicaragua som alla talat så gott om?
Vi gick runt för att se oss om efter andra hotel, men hamnade istället på en glassbar. Tog oss ner till sjön för att se om de gick stt sola eller bada där. Det gjorde det inte! Men vi fick se lite nicakorpenfotboll som spelades nere vid vattnet. Karin tröttnade efter fem minuter och vi tog oss tillbaka till hotellet.
På kvällen tänkte vi gå ut och köpa något lätt, då upptäckte vi att vi verkligen bodde i den fattigare delen och det kändes inte riktigt tryggt att gå ut. Vi sa till varandra att vi måste byta boende. Det gjorde vi inte! Vi var alldeles för bekväma och gillade hostel. Istället gick vi inte ut på kvällarna och efter ett tag kände vi oss ändå hemma i den stora marknaden.
Vi letade upp chokladmuseet och hotellet som Hanna och bagge varit på för att boka in en massage. Där var vi en hel dag och åt frukostbuffé, hängde vid poolen och även om vi bokat likadan massage, så var de långt ifrån lika.
Karin fick en blind överviktig man som körde en helnäck massage med inslag av strech. Tur att han faktiskt vad blind!

 

Vi börjar tröttna på alla backpackers som ska vara så himla avslappnade och hur de försöker bräcka varandra med längst restid. De pratar också om hur de inte vill vara på de turistiga ställena, men de är ju ändå där de är? Ha långt hår, säckkläder, jobba på hostel, ta dagen som de kommer och uttala fraser som pura vida. Fy fan. 

 

 

 

Hostlet hade pool, där hängde vi en del. Stranden som låg i själva staden var inget att hurra för. Det fanns finare stränder att åka till men vi kom aldrig iväg dit utan nöjde oss med poolen då vi rätt tidigt kände att vi inte skulle bli så långvariga här. 

 

 

En förmiddag hade vi gått och lagt oss på stranden. Helt fridfullt ligger vi på mage och diskuterar något då plötsligt en hund dyker upp och börjar springa i cirklar runt oss samtidigt som den skäller. Vi känner obehag men tänker att det är bäst att bara ligga still, hunden börjar göra små attacker mot oss och så småningom tar den tag om mathildas ben och raspar med tänderna. Med panik i rösten säger Karin åt Mathilda att ligga still, inte helt lätt när en hund visar tänderna men hon låg still(paralyserad).30m bort skriker den slappa ägaren på sin hund som till slut ger sig iväg. Ägaren kommer fram till oss för att kolla om hunden gjort någon skada, vi bara blänger på honom tills han går iväg. Mathilda fick inga skador men vi båda var skakis efteråt, Karin nästintill gråtfärdig. 

 

Vi lirade en hel del pingis. J-O (karin) mot Jörgen 

Persson(Mathilda), ni förstår vem som vann flest matcher. 

 

 

När vi hade gått av färjan och stod och dividerade om hur vi nu skulle göra så började en amerikansk kvinna prata med oss. Hon sa till oss att invänta en buss från färjan som gick snabbast och sen när hon fick veta att vi inte visste var vi skulle bo så kom hon med många tips. Detta har varit ganska återkommande för oss, att folk vill hjälpa oss och det är troligtvis för att vi har en vilsen uppsyn. Det lägger ofta till ett "don't worry". 

Det var mörkt när vi åkte mot santa Teresa och det var svårt att få en uppfattning. Kvinnan satt längs vägen och berätta om flera hostel "here is a hostel. They have nice rooms with aircon" och vi sa efter varje "okey so should we jump of" hon grimasera lite och sa "no..." Det sluta med att vi hamnade vid slutstationen och alltså slutet av staden. Där tackade vi för all hjälp och Tillsammans med en danska tjej gick vi mot hostel som skulle vara det bästa. Där fanns det inga sängar, så vi fick ta det mindre roliga hostlet bredvid. Sunkigt och mycket liv, men efter två nätter där lyckades vi få rum på det andra lugna, fina hostlet med barnfamiljer.

 

ödlor överallt

Stranden låg precis nedanför hostlet och det var lite folk och inga försäljare, så där kunde man ligga naken om man så ville.

 

 

 

Nere vid stranden är det också väldigt fina solnedgångar och med lite öl tog vi oss ner för att skåda underverket.

 

Vi bestämde oss för att ta en till surflektion. Vår lärare var mycket noggrann och gick igenom hur strömmar fungerar, hur vi ska tänka i vattnet osv. Karin sneglade mot Mathilda som satt och viftade med armarna för att inte somna. Väl i vattnet sa han att vi skulle trycka ner bakdelen när vågorna kom för att inte brädan skulle flyga upp. Det första som händer är att Karin inte lyckas med uppmaningen och nockar läraren. 

Denna gång visade de sig också att det fanns en annan teknik för att komma upp på brädan, så det vi hade lärt oss i mancora var inte mycket till hjälp. Nu skulle vi istället hoppa upp från liggande till stående. INTE SÅ LÄTT! Vi kämpade i vattnet och vår lärare hejade på oss för fullt. Mathilda lyckades iaf komma upp riktigt bra två gånger medan Karin körde kneeboarding samtidigt som hon frustrerande skrek "faaaaaaan!" där hon ångade fram. Vågorna var inte alls lika stora som i mancora och Mathilda lyckades endast göra en bakåtvolt i vattnet med huvudet snuddandes mot sanden. Några surfproffs blir det nog inte av oss tyvärr.

Inga bilder på surfen men på våra händer efter..

En dag flyttade de in två norrmän i vårat rum och Mathilda var den första att prata med dem. När hon står och pratar kommer Karin och tänker "kul med norrmän, de förstår man vad de säger" hon stod som ett frågetecken samtidigt som de andra babblade på och det enda hon lyckades uppfatta under tre dagar var meninge "har ni någe schampo? Mitt hår är som ståletråd" som hon fortfarande skrattar gott åt.

Karin vaknade upp sjuk en dag och vilade ett tag i sin kokong.

Vi kände att vi ville landa lite här och det slutade med att vi var där i en vecka. Sen var det dags att återigen gå på en buss, denna gång mot Nicaragua.

 

 

 

 

Vi hamnade i ett 18 bäddsrum de två första nätterna, vi var beredda på dålig sömn men vi sov som stockar. De andra två nätterna hamnade vi i ett rum med osköna sängar...Köket låg som på en veranda och i ett träd precis utanför bodde det en sengångare, kul! I köket höll även en tiggande katt till. Pool med riktigt schysst utsikt hade vi också. 

 

 

 

 

 

Våra stora äventyr är i princip över så nu för tiden Chillar vi mest på stranden. Liksom alla andra stränder vi har besökt i Centralamerka var denna riktigt fin. Kokhett sand och turkost ljummet vatten. Vi lyxade till det med solstolar och parasoll en dag. 

 Mathilda har numera två hårfärger

 

 

 

 

 

Vi besökte nationalparken som låg 5min från stranden. Där såg vi sengångare, spindelapor,tvättbjörnar och någon typ av stor råtta utan svans.