Var e vi på väg

En blogg om vår resa genom Syd och Centralamerika!

Monteverde 28/3-4/4

Publicerad 2014-04-05 01:06:00 i Allmänt

 
 
Vi steg upp halv sex för att ta den första bussen från Managua och igenom den sista gränsen på vår resa. Vi blev avsläppta på motorvägen där de pekade på en busshållplats som vår buss till monteverde skulle gå ifrån halv fyra. Vi fick vänta i tre timmar och hann dessutom få tre andra bud på när bussen skulle komma. Väl på bussen var det kokhett och den körde i bergen högre och högre i branta backar som man aldrig trodde att bussen skulle klara. Det fanns i princip ingenting längs vägen, förutom mer berg och det var svårt att tro att vi skulle komna till någon stad. Efter 4 mil och två timmar var vi framme i den fina byn monteverde.


Efter första dagen då vi kollade upp stället, utflykter och tvättade kände vi att vi ville stanna resten av tiden innan Miami.


Första utflykten vi gjorde var en kaffe/choklad/socker tur. Vi hade en jättebra och trevlig guide vars familj ägde farmen. Han visade och berättade allt om hur de gör kaffe/choklad/socker och vi fick provsmaka på allt! Vi var väldigt nöjda!


Andra utflykten blev zipline. Det fanns tre olika, men Mathilda tyckte att de skulle ta extremo. Den hade längst, högst och mest kablar. Kul tänkte vi och tänkte inte så mycket på att vi båda är höjdrädda. När vi väl var där och insåg vad det var vi skulle göra började rädslan komma. Först fick vi åka längs linbanor ensamma och två och två. Det var väldigt väldigt högt och Mathilda som var räddast fick peppning av Karin som sa "tänk yolo" "nynna på låten leva livet".
Efter ett antal kablar kommer vi till första prövningen. Vi skulle firas rakt ner med ett snöre. Här var Mathilda så rädd uppe på platån att hon nästan spydde, men vi bara gjorde.
Efter ett tag var det dags för "the Tarzanswing". Vi fick gå upp på en hög platå och sedan blev vi fasthakade för att slängas ut. Det var ett fall på 60 meter innan man fångades upp och gungade mot träden. Karin fick gå först för att visa att allt var lugnt. Alla som har sett filmen när Karin vrålar i panik kan förstå att hon misslyckades med lugnandet. Mathilda lyckades ändå kasta sig ut sammanbiten och vi var otroligt nöjda att vi klarat det.
Sista prövningen blev "superman". Vi skulle åka i en hög och lång kabel fast i liggande ställning. Karin tittade glatt ner på sin egen skugga och Mathilda var fortfarande sammanbiten. Vi var så nöjda efteråt och köpte glatt en cd-skiva med bilder från turen!


Tredje turen blev mest ett impulsbeslut. Det var en nattur där vi skulle få se djur. Konceptet låter ju kul, men vi hamnade i en grupp med osköna typer och en guide som var allt ifrån behaglig. Turen kändes även överdrivet planerad.
Guiden var väldigt hektisk, pratade på i 180 och slet i oss för att alla skulle stå nära. Vi gick längs stigar och hans mobil ringde ständigt för att hans kollegor berättade var djuren var. Vi såg en del iaf porkupine, sloats, possum, coatimundi, grodor, ormar, spindlar och andra djur så vi inte kommer ihåg namnet på.
Visst var det kul att se alla djur, men det kändes fel när vi bara gick på en stig och han plockar fram djuren som "råkade" finnas där.
Arga blev vi också på honom när han skulle försöka flörta med oss genom att säga "why don't you smile?" Vi blängde på honom. "Don't people in your country smile" "no" ännu mer blängade "it's because it's cold" säger idiot amerikanen "you know you live longer if you smile. Thats why i'm gonna live til i'm 200" fortsätter guiden, medan amerikanarna skrattar och vi fortsätter titta på honom som att han är dum i huvudet. Tillslut fortsätter han framåt, men vänder sig plötsligt och tar tag i Mathilda och säger "seriously, you live longer" idiot tänker vi och fortsätter gå. Sånt där funkar inte på oss och när vi kommer till en groda som han ska fota säger han " i'ill take a photo if you give me a smile" "no" fräser Mathilda han tystnar och vi ser hur han anstränger sig för att ta en bra bild. Han hade äntligen börjat haja. En upplevelse rikare åtminstone.


Sista utflykten gjorde vi själva med hjälp av en buss till molnskogsområdet. Vi valde att gå en tur på tre timmar. Vi tassade fram längs träden för att få syn på djur. Det blev inte så många, men naturen var fantastiskt och vi roade oss med att göra egna filmer. Perfekt sista dag!

 


Monteverde blev ett av våra favorit stopp. Vi trivdes bra i byn med de varma dagarna och svala kvällar/nätter, men framför allt gillade vi den fina naturen. Costa rica har varit landet som vi uppskattat mest under hela resan!

 

Sengångare med unge på magen

 
 

Managua 27-28 mars

Publicerad 2014-04-02 17:40:43 i Allmänt

Vi hade tagit ett tidigt plan från corn Island gör att hinna med en buss från mana-gua till monteverde i costa rica. Vi förstod att vi skulle behöva ta en buss mot

San jose, hoppa av på vägen och sen ta en annan buss. En buss mot san jose skulle gå inom en timme och pojkarna i disken sa att den var för sen, eftersom den andra bussen inte skulle gå så sent.
Vi försökte fundera hur vi skulle göra.
Vi ville inte stanna i mana-gua som hade så dåligt rykte, men vi insåg att vi inte hade så mycket val och köpte varsin bussbiljett till nästa morgon. Som tur var fanns det också ett hotell i busstationen som var både billigt och fräscht.
Vi hängde på rummet i några timmar tills vi tillslut vågade oss ut för att hitta nåt att äta. Vi tog ett av de lokala lunchställena och åt en varsin måltid för 12 kr/st.
En väldigt trevlig man förklarade vägen till närmsta farmacia där vi skulle inhandla tvätt till Mathildas inflammerade sår som hon hade fått under foten på corn. Vi går in och visar upp såret för apotekaren och han är så gullig och plockar snabbt fram de vi behöver. Vi ger honom lite extra betalt för hans vänlighet och traskar glada vidare "mana-gua är ju jättetrevligt" "och kolla vilken gullig tant" "hola!"
Det var ungefär allt vi hann med och det var bara positivt!

Little Corn Island 13-27/3

Publicerad 2014-04-02 17:28:29 i Allmänt

 
 
Vi åkte på en 2 veckors semester till little Corn Island, en ö utanför nicaraguas karibiska kust. Vi tog oss till Managua för att sedan flyga 1h med ett litet plan. Vi hade en del övervikt på både oss själva (vi var tvugna att väga oss ihop med handbagaget)och på vårat bagage, men efter lite roddande och ommöbleringar så fick vi med oss allt ändå. Vi är ju inte helt förtjusta i att flyga och var lite oroliga över att planet var så litet men det gick bra. Vi landade på big Corn Island men tog oss genast över till little.

Vi bodde på Cool spot, ett avslappnat ställe med gulmålade hus. Först fick vi ett tråkigt rum med 1 liten säng på baksidan av byggnaden men det kunde vi sedan byta ut till ett "radhusrum" på framsidan med 2 sängar, myggnät och egen uteplats!

 


Första dagen gav vi oss ut på en utflykt runt ön, vi lyckades nästan komma runt hela ön. Vi passerade vackra stränder, klättrade på stenar och tog oss igenom tät vegetation. När vi kom tillbaka från vår tripp stötte vi på Rebecca, Hanna och Bagges kompis som vi visste skulle vara på ön samtidigt som oss. Det var vinkavstånd mellan våra verandor så Rebecca och hennes kompis Kärran bjöd över oss på goda romdrinkar.

 

 



Vi hängde mycket på en fin strand som låg 2 kilometers hajk ifrån vårat hostel. På denna stranden hände det något mycket skrämmande...
Vi har gått ner till plurret för att kyla ned oss. Karin befinner sig 3m från stranden och Mathilda 6m. Vi står vända mot varandra när Karin plötslig ser en mörk skugga i vattnet, hon iakttar skuggan ett tag innan hon hajar till på att den faktiskt rör sig och att det tamigfan är en haj! Denna haj befinner sig ca 1-2m bakom Mathilda och simmar längs med stranden. Precis när Karin ska varna Mathilda om att den är där så dyker Mathilda ner under vattnet för att doppa håret. Panik! Hon kommer upp och då är den precis i höjd bakom henne och varningen hon får är : "du har något bakom dig". Hon vänder sig om, panikskriker och "springer" in mot land. Hon visste knappt vad hon flydde ifrån men hon förstod att det var fara. Troligtvis var denna haj ofarlig för den verkade knappt ha märkt av oss men vi blev skitskrajja.

 

Någon dag senare var vi iväg på snorkelutflykt, det var vi och 3 till. Det var häftig snorkling, klart vatten med många fina koraller och fiskar, vi fick även se en murena och två rockor flyga fram under vattnet. Vi höll oss tätt bakom vår graciösa välsvarvade snorkelguide. Plötsligt dyker han ner mot en sten och börjar dra fram något som ligger där under, det visar sig vara en nurseshark, vi kollade på varandra och gjorde tummen upp. Hajen simmar iväg och gruppen hänger efter, vi däremot hamnar på efterslänt. Plötsligt rycker Mathilda tag i Karins ben och pekar ner och där simmar det en annan mycket större haj, vi börjar fnittra så att cyklopen nästan trillar av, troligtvis mest i panik.

Vi gjorde en fiskeutflykt som endast resulterade i 1 fisk, en barracuda. Vi hade bara hunnit få i Karins spö och hade knappt lämnat ön innan det högg och vi håvade in fisken. Resterande 3 timmar hände det nada, det var trist då vi nog hade förväntat oss lite action. Senare samma kväll käkade vi upp vår fisk som då hade blivit en ceviche, det var trevligt!

Vi åt mycket fisk, räkor och hummer.
En kväll när vi var på en finare restaurang fick vi oss ett gott skratt. Vi har precis avslutat efterrätten när Mathilda ser att Karin INTE ser att servitören dyker upp bakom för att plocka hennes tallrik. Han tar tallriken och då slår Karin ner handen i den. Varför? Jo, hon trodde att det var en plasttallrik som blåste iväg eftersom hon aldrig såg servitören utan bara en tallrik som susade iväg. Då både skämdes och skrattade vi!

 

Karin är den som har blivit skrämd flest gånger av diverse saker och personer. Mathilda är den som har varit mest skadedrabbad. Nu senast skulle hon glatt spela upp ett ljudklipp för Karin och skutta därför fram utan att se sig för. Hon lyckas därför hugga sig under foten på en vass sten, det blir ett ordentligt sår som blev infekterat. 

 

Varje kväll var det väldigt stjärnklart på corn. En kväll när vi gick hem från restaurangen som vi ätit på tittar vi upp på alla stjärnor och Mathilda säger "men var är månen?" Månen hade vi sett varje kväll innan och de hade varit stor, så nu blev vi lite fundersamma. Vi satte oss på hostlet, tog varsin öl och blickade ut över havet. Forfarande ingen måne och vi ville fråga, men det kändes som en dum fråga. Efter ett tag började de ljusna längst nere vid vattnet och så kom den, en röd full måne stigande upp ur vattnet. "Titta där är den!" Utbrast Mathilda glatt till Karin som satt med ryggen emot.
Det var bland de finaste vi har sett! Tydligen blir det röd måne nån natt efter fullmåne.

Det var två härliga veckor med mycket sol,bad och slappande. Vi läste 3 böcker vardera, lyssnade på massa schysta låtar och tänkte på hur länge vi faktiskt har varit borta och att det snart är slut.

 

Granada 8-13/3

Publicerad 2014-03-29 15:33:00 i Allmänt

Granada, en fin och mysig kolonialstad. Det var inte vårat första intryck. Vi klev av bussen och möttes av mycket folk och ett slumområde. Vi fångades återigen in av en gubbe som visade oss till närmsta hostel, som låg mitt i marknaden. "Bra, här kan vi köpa frukt" sa Karin. 
 

Konstig frukt, smakade som beska omogna äpplen, men kul!

På hostlet kunde vi få eget rum med toalett, även om toalettdörren endast var ett draperi. Det fanns även en pool och det var billigt. Vi börjar här tänkte vi och betalade för en natt.
Vi gav oss ut för att se oss om i staden och fick klämma oss fram bland folk i den stora marknaden. Där fanns allt från frukt, grönsaker, tandborstar, kyckling som gosade till sig i värmen, kläder, skor ja allt man kan behöva. Tillslut var vi igenom och framme vid ett fint lite torg. Första bästa restaurang slog vi oss ner på och beställde in tapas. Sen började helvetet. Försäljare i mängder stannade till, minst tio stycke som alla sålde nån slags lerduva som de förnöjt blåste i precis vid örat. Även ett par i äldre ålder ko fram med maracas och gitarr högt sjungandes på guantamera. Bara för att vi råkade slänga en blick för att se vad det var frågan om, så fick vi en privatkonsert. Inte vad vi önskade oss. Maten var dock väldigt god, men det gick inte att njuta eftersom barn började komma fram och tigga av maten. Var det här det underbara Nicaragua som alla talat så gott om?
Vi gick runt för att se oss om efter andra hotel, men hamnade istället på en glassbar. Tog oss ner till sjön för att se om de gick stt sola eller bada där. Det gjorde det inte! Men vi fick se lite nicakorpenfotboll som spelades nere vid vattnet. Karin tröttnade efter fem minuter och vi tog oss tillbaka till hotellet.
På kvällen tänkte vi gå ut och köpa något lätt, då upptäckte vi att vi verkligen bodde i den fattigare delen och det kändes inte riktigt tryggt att gå ut. Vi sa till varandra att vi måste byta boende. Det gjorde vi inte! Vi var alldeles för bekväma och gillade hostel. Istället gick vi inte ut på kvällarna och efter ett tag kände vi oss ändå hemma i den stora marknaden.
Vi letade upp chokladmuseet och hotellet som Hanna och bagge varit på för att boka in en massage. Där var vi en hel dag och åt frukostbuffé, hängde vid poolen och även om vi bokat likadan massage, så var de långt ifrån lika.
Karin fick en blind överviktig man som körde en helnäck massage med inslag av strech. Tur att han faktiskt vad blind!

 
 
 
 
 

Vi tänkte ta en utflykt till ett fint badställe, men killen vi pratade med var så off att vi struntade i det och hängde vid vår pool istället.

 

 


Det var kul att stanna till i en stad efter alla badorter, men efter ett par dagar började vi längta till stranden och bokade in två veckor på corn Island i Karibien.

 

San Juan 5/3-8/3

Publicerad 2014-03-11 18:09:27 i Allmänt

Då var det dags att ta sig över till Nicaragua. Vi tog en shuttlebus till gränsen, en buss där 9 av alla 13 passagerare var svenskar. Vid gränsen tog vi rygg på tre killar som skulle till samma ställe som oss och vi delade på en svindyr taxi till san Juan. Vi hamnade på ett surfhostlel som kändes fräscht, dock var det fullt av störiga engelsktalande muppar. 
Vi börjar tröttna på alla backpackers som ska vara så himla avslappnade och hur de försöker bräcka varandra med längst restid. De pratar också om hur de inte vill vara på de turistiga ställena, men de är ju ändå där de är? Ha långt hår, säckkläder, jobba på hostel, ta dagen som de kommer och uttala fraser som pura vida. Fy fan. 
 
 
 
Hostlet hade pool, där hängde vi en del. Stranden som låg i själva staden var inget att hurra för. Det fanns finare stränder att åka till men vi kom aldrig iväg dit utan nöjde oss med poolen då vi rätt tidigt kände att vi inte skulle bli så långvariga här. 
 
 
En förmiddag hade vi gått och lagt oss på stranden. Helt fridfullt ligger vi på mage och diskuterar något då plötsligt en hund dyker upp och börjar springa i cirklar runt oss samtidigt som den skäller. Vi känner obehag men tänker att det är bäst att bara ligga still, hunden börjar göra små attacker mot oss och så småningom tar den tag om mathildas ben och raspar med tänderna. Med panik i rösten säger Karin åt Mathilda att ligga still, inte helt lätt när en hund visar tänderna men hon låg still(paralyserad).30m bort skriker den slappa ägaren på sin hund som till slut ger sig iväg. Ägaren kommer fram till oss för att kolla om hunden gjort någon skada, vi bara blänger på honom tills han går iväg. Mathilda fick inga skador men vi båda var skakis efteråt, Karin nästintill gråtfärdig. 
 
Vi lirade en hel del pingis. J-O (karin) mot Jörgen 
Persson(Mathilda), ni förstår vem som vann flest matcher. 
 

Santa Teresa 26/2-5/3

Publicerad 2014-03-08 01:49:00 i Allmänt

Att ta en transfer från Manuel Antonio till santa Teresa var väldigt dyrt, så vi valde publicbus. Det var lite rörigt, men det brukar mest vara att följa strömmen. En buss till den större staden quepos, en annan till punta arenas, taxi till färja, färja till nåt ställe och sen buss till santa Teresa.

 

När vi hade gått av färjan och stod och dividerade om hur vi nu skulle göra så började en amerikansk kvinna prata med oss. Hon sa till oss att invänta en buss från färjan som gick snabbast och sen när hon fick veta att vi inte visste var vi skulle bo så kom hon med många tips. Detta har varit ganska återkommande för oss, att folk vill hjälpa oss och det är troligtvis för att vi har en vilsen uppsyn. Det lägger ofta till ett "don't worry". 

Det var mörkt när vi åkte mot santa Teresa och det var svårt att få en uppfattning. Kvinnan satt längs vägen och berätta om flera hostel "here is a hostel. They have nice rooms with aircon" och vi sa efter varje "okey so should we jump of" hon grimasera lite och sa "no..." Det sluta med att vi hamnade vid slutstationen och alltså slutet av staden. Där tackade vi för all hjälp och Tillsammans med en danska tjej gick vi mot hostel som skulle vara det bästa. Där fanns det inga sängar, så vi fick ta det mindre roliga hostlet bredvid. Sunkigt och mycket liv, men efter två nätter där lyckades vi få rum på det andra lugna, fina hostlet med barnfamiljer.

 

ödlor överallt

Stranden låg precis nedanför hostlet och det var lite folk och inga försäljare, så där kunde man ligga naken om man så ville.

 

 

 


Nere vid stranden är det också väldigt fina solnedgångar och med lite öl tog vi oss ner för att skåda underverket.

 

Vi bestämde oss för att ta en till surflektion. Vår lärare var mycket noggrann och gick igenom hur strömmar fungerar, hur vi ska tänka i vattnet osv. Karin sneglade mot Mathilda som satt och viftade med armarna för att inte somna. Väl i vattnet sa han att vi skulle trycka ner bakdelen när vågorna kom för att inte brädan skulle flyga upp. Det första som händer är att Karin inte lyckas med uppmaningen och nockar läraren. 

Denna gång visade de sig också att det fanns en annan teknik för att komma upp på brädan, så det vi hade lärt oss i mancora var inte mycket till hjälp. Nu skulle vi istället hoppa upp från liggande till stående. INTE SÅ LÄTT! Vi kämpade i vattnet och vår lärare hejade på oss för fullt. Mathilda lyckades iaf komma upp riktigt bra två gånger medan Karin körde kneeboarding samtidigt som hon frustrerande skrek "faaaaaaan!" där hon ångade fram. Vågorna var inte alls lika stora som i mancora och Mathilda lyckades endast göra en bakåtvolt i vattnet med huvudet snuddandes mot sanden. Några surfproffs blir det nog inte av oss tyvärr.

Inga bilder på surfen men på våra händer efter..


En dag flyttade de in två norrmän i vårat rum och Mathilda var den första att prata med dem. När hon står och pratar kommer Karin och tänker "kul med norrmän, de förstår man vad de säger" hon stod som ett frågetecken samtidigt som de andra babblade på och det enda hon lyckades uppfatta under tre dagar var meninge "har ni någe schampo? Mitt hår är som ståletråd" som hon fortfarande skrattar gott åt.

Karin vaknade upp sjuk en dag och vilade ett tag i sin kokong.


Vi kände att vi ville landa lite här och det slutade med att vi var där i en vecka. Sen var det dags att återigen gå på en buss, denna gång mot Nicaragua.

 

 

Manuel Antonio 22-26 feb

Publicerad 2014-03-01 03:26:00 i Allmänt

Resan från porto viejo till Manuel Antonio kostade oss inte många kronor, vi tog visserligen 3 olika bussar men det gick smidigt då vi börjar bli vana vid hur det fungerar. Det fungerar inte, man kan aldrig slappna av och måste fråga/ta rygg på folk mest hela tiden, men fram kom vi! 
 
 
Vi hamnade i ett 18 bäddsrum de två första nätterna, vi var beredda på dålig sömn men vi sov som stockar. De andra två nätterna hamnade vi i ett rum med osköna sängar...Köket låg som på en veranda och i ett träd precis utanför bodde det en sengångare, kul! I köket höll även en tiggande katt till. Pool med riktigt schysst utsikt hade vi också. 
 
 
 
 
 
 
Våra stora äventyr är i princip över så nu för tiden Chillar vi mest på stranden. Liksom alla andra stränder vi har besökt i Centralamerka var denna riktigt fin. Kokhett sand och turkost ljummet vatten. Vi lyxade till det med solstolar och parasoll en dag. 
 Mathilda har numera två hårfärger
 
 
 
 
 
Vi besökte nationalparken som låg 5min från stranden. Där såg vi sengångare, spindelapor,tvättbjörnar och någon typ av stor råtta utan svans.
 
 
 
 
 
 
 

Puerto viejo 16-22 februari

Publicerad 2014-02-25 22:56:00 i Allmänt

Att ta oss till puerto viejo i costa rica gick smidigt, även om det var lite läskigt att vandra över bron med stora hål för att komma över gränsen. Väl framme hade vi ingen aning om var vi skulle bo. Vi valde dock snabbt bort det hippa stället där alla backpackers bodde i tält och hängmattor. Två gubbar med varsin ölburk i handen håvade in oss och visade oss till enligt dem "stans bästa hostel" samtidigt som de berättade att de inte alltid var så slitna. Nänä.. Vi tyckte ändå att hostlet såg okej ut och vi fick ett eget hus för en billig peng. Folket bestod mest av trubadurer, typer som ville vara udda, lite vanligt folk och knarkiga gubbar.
Vi trivdes bra i vårat hus, trots en del stök som hördes under nätterna.
Näst sista natten vaknade Mathilda, i tron att även Karin var vaken, av att nån/ något skrek i panik. Det var svårt att uppfatta vad det var, men det lät fruktansvärt och som att nån/ något verkligen led. Samtidigt var drt massa bankande och detta höll på ett bra tag. Tanten i huset bredvid gick ut och frågade om det var en människa eller ett djur "i don't know. An animal i think" svarade en loj hillbilly amerikan. Nästa dag frågade vi receptionen vad skriken hade varit och han berättade att det var en gubbe som bodde på hostlet som började skrika och de fick slå in hans dörr. Där inne hittade honom och ca 15 använda sprutor och gubben
hade sprutat in kokain fel.Knarkiga som sagt...

Vårat hus & vakthund

"sleeping beauty", som inte vaknar av lite knarkstoj.

Vi ägnade dagarna på den närmsta stranden där vi stekte i värmen, lyssnade på Peter LeMarc och provade på litchi, vilket var en succé! Gott gott. Även hemma i vår stuga dunkade vi Peter LeMarc i timmar, sjöng med och konstaterade för varandra att han är jävligt bra. 

Färsk mjuk cocosnöt

 

Gott med litchi

Pulled chicken

Sista dagen ville vi ändå se lite annat och hyrde därför varsin cykel. Precis när vi ska börja trampa ser vi två rufsiga pojkar komma gående. Javisst var det josh och blake som vi igen skulle snubbla på.
Vi cyklade längs stränder och djungel i ett väldigt långsamt behagligt tempo. Njöt gjorde vi för fullt och efter en mil och en del omkörningar var vi framme vid den sista stranden. Här var det mer svalkande och mindre folk. Karin tyckte även att hon såg Marit Bergman, så även det kunde vi glädjas åt tills vi kom hem och hon googlade bild på Marit..
Vägen hem blev ännu bättre då vi träffade på flera djur. Först fick vi hälsa på en sengångare som perfekt langade en pose. Sedan såg vi ett gäng apor och sist en papegoja. En jävligt bra dag och nästa dag toppade vi med en god frukost innan vi hoppade på bussen mot nästa stopp.

 

Njuter!

 

Vrålapor

Snygg sengångare

Vi har blivit grötfrälsta

Indiskt

Bocas del toro 12-16 februari

Publicerad 2014-02-22 04:43:00 i Allmänt

Vi kom fram till bocas del toro en tidig onsdagsmorgon. Vi hade inte bokat något boende i förväg men hade fått två tips på ställen av Hanna, ett mer lugnare och ett mer partyhostel. Vi hamnade tillslut på partyhostlet mondo taitu eftersom det var fullt på många andra ställen. Det var billigt att bo där och vi hamnade i ett rum för 4 som vi delade med två lugna snubbar.
 

Första dagen tog vi oss över till en strand på en närliggande ö, schysst liten strand med palmer och bajsluktande byrackor. Vi avnjöt en god lunch bestående av sjömat(seafood), som Mathilda så fint kallade det, engelskan och spanskan gör att man tappar svenskan, likt de stora svenska utlandstjärnorna (Viktoria Silvstedt)

Gott med sjömat!

Nästa dag åkte vi iväg på en snorkelutflykt, det var vi två och två snubbar från Kanada. De berättade att de hade snorklat en del tidigare och att det fanns stora hajar utan tänder i dessa vatten. Karin kände sig lite skrämd men vi tänkte yolo! Under själva snorklingen var det vi två som var modigast, snubbarna cirkulerade mest vid båten, medan vi simmade långt bort och in i "vassen". Så långt bort att båten med instruktör, chaufför och kanadensarna fick vänta ett bra tag på oss när vi skulle ta oss tillbaka till den. Några hajar såg vi inte utan mest småfisk, 1svärdfisk och 1 bläckfisk.
Efter snorklingen åkte vi iväg till en strand som hette red frog beach. Vi solade fram tills kl.5 då vi hade beställt en taxibåt hem. På bryggan möttes vi av vår chaufför som stank sprit, det var bara att gilla läget och som tur var gick det bra!

red frog beach

 

Sen var det allahjärtansdag och just som vi ska gå ner och käka frukost ser vi två bekanta nyllen cykla förbi nere på gatan. Dessa två nyllen hade även sett oss uppe på balkongen och visst var det josh och blake, som vi träffade i Panama. Vi bestämde att vi skulle ses och dricka lite öl senare på kvällen. 

Vi har under vår resa inte haft något större festbegär utan det har blivit någon öl där och någon drink här. Men denna fredag kände vi att det var dags för lite fest. Det började på hostlet där vi tog några öl och snackade med bartendern, som likt Hanna hade fått en tatuering av " a guy called Guy". Efter ett tag dök våra "dejter" för kvällen upp, australienarna..

Vi beslöt oss för att dra till ett ställe som hette Iguana, där var det ladies night = gratisdrinkar= farligt. Följt av shots, mer drinkar och en ölsveparvideo till fotbollslaget där hemna..

Fulla som kastruller blev vi och som bekant har lilla Karin en känslig mage vilket resulterade i lite spyor i vattnet, sedan väntade en tidig hemgång med mer spyor och snubbel inne på rummet. Mathildas kväll fortsatte och hon festade vidare med australienarna och dansade på scen och i ring. Hon fick sällskap hem och kom in på rummet, vem som släppte in henne är oklart. Morgonen efter vaknade vi iallafall upp liggandes som två små knyten, båda två i mathildas nederslaf. Vi var glada över att se varandra och insåg att det fanns en hel del minnesluckor från kvällen innan. Men oj vad kul vi hade det, många skratt, speciellt dagen efter!

lite bakis 

Lite mindre bakis 

Smarta som vi är hade vi bokat in en liten dagstur under vår bakisdag, 10.00 gick båten. Mathilda vinglade ner till köket och lyckades steka oss lite välbehövliga pannkakor(hälften av smeten hamnade på golvet) Turen vi åkte på var värdelös, vi mådde piss och den levererade inte alls det de hade lovat, det skulle vara häftig snorkling och 3-4h på en fin strand, vi uppfattade att vi satt på en restaurang mestadels av tiden. 

 inte så pigg

 

Bakisgott, väldigt god glass med kakor

Efter det var vi klara med bocas och var redo att bege oss mot Costa rica! 

Panama City 9-11 februari

Publicerad 2014-02-18 03:33:00 i Allmänt

 
Efter den fantastiska seglingen åkte vi till Panama city. Vi hade absolut noll förväntningar och ingen aning om vad vi skulle göra i storstaden. Hostlet vi bodde på var stort och rymligt och stora badrum. Det var riktigt skönt efter att ha trängst på en segelbåt. 
Första dagen i staden hyrde vi cyklar och trampade till den äldre delen. Där åt vi såklart god mat, tittade lite och cyklade hem. Cyklingen var himla skoj!
 
 
 
 
redan dagen där på skulle vi åka vidare till Bocas del toro, men inte förens sent på kvällen. Vi gick till ett av de största shoppingmalls de har i staden och där fanns det måååånga affärer. Ja vi började med att äta.. 
Mathilda som redan har en väska med övervikt lyckades hitta tre klänningar och en kofta. Karin köpte en klänning och ett linne, nöjda gick vi därifrån. 
 
 
 
Vi delade taxi till busstationen med australiensarna Josh och Blake som vi delat rum med. Trevliga stollar som vi senare skulle träffa på igen i Bocas..

San Blas 4-9 februari

Publicerad 2014-02-11 18:11:24 i Allmänt

Till tonerna av latar som havet ar djupt och stormande hav hade vi varmt upp infor den kommande seglingen.kl 19.00 skulle vi alla samlas vid baten for avfard. Vi som gillar att vara i god tid var dar redan en timme innan och fick ta emot alla de andra. Vi skulle vara 11 st pa baten plus kapten och kokerska (som visade sig vara kaptens flickvan, stor alderskillnad). Den ena efter den andra kom och det var variernade nationaliteter canada, japan, korea, australien, holland, nya zeeland, sydafrika och sa vi!
Vi hade laddat upp med sjosjukepiller och tur var det, eftersom de forsta 36 timmarna skulle spenderas pa oppet hav. Packningen stoppades undan, sangar fordelades och vi kastade loss. Det borjade gunga ratt rejalt pa en gang, sa vi alla forsokte stapplande ta oss till sangarna. Vi tror att mathilda var den enda som lyckades borsta tanderna i guppandet. Val i sangen blev det inte mycket somn, lador och skapsluckor flog ut och man sjalv flog runt i sangen (som tur var aldrig ur).
Forsta dagen var som sagt pa oppet hav och vi fortsatte knapra vara piller och spyan kunde undvikas. Det som ocksa var trakigt var att kaptenen, paul alltid hade motorn pa, aven nar seglen var uppen och den riktiga seglingskanslan infann sig aldrig. Vi njot pa ratt bra anda och nar det borjade hoppa och simma delfiner vid baten var vi lyckliga!
 
 
 
 
 
Andra natten ville de tva hollandrna Dennis och Michelle byta sang med oss. Vi hade fatt en dubbelsang och de hade fatt varsin liten i foren. De hade svart att fa plats i de sma sangarna och hade inte fatt nan somn forsta natten. Vem hade det egentligen, men snalla som vi ar gick vi med pa bytet medan de andra sa att vi var knappa. Vi trangde in oss i foren med candensaren Bruce och koreanen sunea. Ja dar gungade det som mest, var trangast och varmast. Mathilda fick overslafen och nar hon lagger sig till ratta sager bruce "I hope you dont fall down. You know the guy that slept there last night fell down twice on me" "oh okey, yeah hope so.." Sen gav han tips om att lagga en kudde vid hoften och alla tips kandes mycket valkomna. Den natten sov vi inte mycket, men vi lyckades ater igen halla oss i sangarna. Uppvaknandet var desto skonare, vi var antligen vid san blas oarna.
 
 
 
 
 
Kanslan av att vi var med i robinsson infann sig snabbt pa de ode paradis oarna dar coccosnotter foll titt som tatt. Forsta dagen gav vi oss ivag pa en snorkeltur tuillsammans med sydafrikanen Amy. Hon med en kondom pa ena handen, efter att hon ramlat i gungande och fatt ett djupt stort sar langs ena fingret. snorklandet var amazing, som de andra skulle beskriva det,men som vi beskriver som ja faktiskt valdigt haftigt. Vi sag stora rev med manga fiskar och vi hade fatt lana med oss Bruce undervattenskamera sa vi kunde ta ngra schyssta bilder. Bruce som for ovrigt var den roligaste vi traffat pa lange. Han lyckades branna sig rejalt redan forsta dagen oh hade en snygg glasogonbranna. Detta var nagot han garna skojade om "when you come home you will say, do you remember that canadien guy with the sunburn" och vi alla skrattade hogt. Aven nar hans ansikte borjade bloda var hans humor pa topp. En riktigt kul karaktar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi kunde sova bra denna natt nar vi lag ankrade och nasta dag tog vi oss vidare till en ny o. Denna var lite storre, men ocksa helt folktom forutom den familjen som bodde pa on. Vi hittade en fin bit strand dar vi lag hela formiddagen solade, badade och njot. Efter en stund kom Bruce och australienaren Brent med varsin coccosnot och vi fick smaka. Det var amazing! Vi kande att vi ocksa ville hitta notter att oppna. En liten tur och vi hade hittat flera stycken nu var det bara att fa upp dem... Med hjalp av en stor snacka borjade vi sla pa vasin not. Karin lyckades fa upp den forsta snabbt och det rann ut coccosmjolk som hon sprang runt och hallde i folks munnar. Det smakade inte ackligt, men inte gott heller. Nar hon oppnat den helt visade det sig att den var dalig och Bruce som gladeligen druckit borjade nu spotta i vattnet. karin fortsatte oppna notter, men de alla visade sig vara daliga och Mathilda kampade pa med sin. Ja javlar vad hon kampande med en pahejande Bruce bakom sig "almost there!" "wow she has a good determenation" "I would love to film this". Coccosskal i hela ansiktet och handerna skakade av anstraningn, sa ja visst hade han ratt. Tillslut gick den upp och den smakade fantastiskt, den godaste av alla papekade Bruce snallt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lunchen grillades pa stranden och sedan gav vi oss ivag pa en photosession.
 
 
Efter att vi plaskat runt i vattnet hela dagen hade Mathilda fatt rejal russinhud mellan fungrarna och sar pa handen efter att han brytit av coccos (eller sa ville hon vara som amy). karin ville inte vara samre och ville dokumentera sitt sar pa tan.
 
 
 
 
 
Dag tre skulle vi ta oss till det sista stoppet, som ocksa var det samsta. Har var det mycket batar (tre stycken med svensk flagga) och pa en av oarna var den en camping med mycket folk och hog musik. Den skona kanlan forsvann lite och pa det gick aven toaletten pa baten sonder.
Med varsin flytbrada och simfotter tog vi oss ivag pa en simtur mellan olika oar. Vi verkligen njot nar vi simmade runt och sa till varandra "Det har ar sjukt. Synd att det snart ar over" Sen nar vi sag alla svenska flaggor borjade vi anda langta hem lite lite och sa "fan vad gott det vore med sill och potatis nu. Sverige, varldens basta land"
Pa vagen tillbaka hade vi glomt det Paul sagt om att planera hur vi ska ta oss for att inte simma pa korallrev. Vi kande plotsligt hur bradorna som vi lag pa trycktes fast och vara armar och ben skrapades mot korallerna. Det sved rejalt och vi hade panik dar i vattnet eftersom vi hade svart att komma loss. Men loss kom vi och ajande fortsatte vi simma mot baten. Val uppe pa baten syntes inte en skrama och tur var val det, da slapp va beratta for alla andra.
Maten pa baten hade varit riktigt god eller delicious som de andra beskrev det (ja vi tyckte att de tog i med sina beskrivningar emellanat) men snackset denna dag var vart det. Det vi fick var namlingen hummer och vi at med stor njutning i solskenet.
Sista natten korde paul oss till hamnstaden Portobelo.
 
 
I Portobelo fick vi vanta nagra timmar pa att bli instamlpade.Vi kunde konstatera att det varit en fantastisk tid pa havet och det basta vi gjort hittills!
 
Dennis med sin egenbyggda laddare
 
Nar man varit ifran internet ett tag
 
var vi alla helt inne i vara telefoner
 
Utom Bruce som glomt sin telefon pa baten. Han satt och smorjde sina brannskador med aloevera
 
 

Cartagena 30jan -4 feb

Publicerad 2014-02-11 02:49:46 i Allmänt

Vi kände för att transportera oss fort ännu en gång, därför tog vi flyg från Ecuador till norra Colombia. Efter två flygningar var vi framme i Cartagena, vi fick en bra känsla direkt, solen sken och människorna där kändea väldigt glada och trevliga. Helt klart en av de bättre städerna! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
En av anledningarna till att vi snabbt tog oss till denna stad var för att vi började känna oss sugna på Centralamerika och den segling som skulle ta oss dit. Redan första dagen letade vi upp ett företag som anordnade denna tripp från Colombia till Panama, de verkade seriösa så vi bokade. Nu var det bara att njuta av denna stad i några dagar innan det var dags att ge sig ut till havs. 
 
Vi vi hängde på stranden som låg 20min från vårat hostel, det var nästan outhärdligt varmt från och till, men vi har längtat efter värme och nu fick vi värme. En dag tog vi en båttur ut till stranden playa blanca, en fin vit strand med turkost vatten. På båtturen ut till ön fick vi beskåda något mycket märkligt. Båten saktar plötsligt in och en bit bort ser vi två små träbåtar 
(Poccahontasbåtar) komma emot oss i full fart, i båtarna sitter ett gäng pojkar. Vi sitter som två frågetecken och inväntar vad som ska ske. De kör fram sina båtar upp till vår och halvklätttar på båten för att sedan slänga sig i vattnet och helt naturligt börjar alla andra på båten gräva efter mynt att kasta i åt pojkarna. En liten
flicka som ville ge pengarna i handen på pojken blev uppläxad och tvingades sedan att kasta i dem så att pojkarna fick "jobba" lite för pengarna. Alla på båten skrattade och stojade förutom två stycken, det var vi två som satt där förskräckta över vad vi precis hade sett.
Stranden vi kom fram till var iallafall underbar, vi unnade oss massage och åt firre och drack lemonad! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Annars hände det inte så jättemycket här, vi strosade runt i den fina miljön, hängde mycket i mataffären, testade lite konstiga frukter och käkade coleslaw tre dagar i rad.

Guayaquil 28-30 jan

Publicerad 2014-02-02 01:57:00 i Allmänt

Det blev en snabbvisit i Ecuador, vi tog oss hit för att sedan kunna flyga vidare till norra Colombia! 
 
Flygplatsens taxfree
Staden var den tråkigaste hittills, det enda roliga var typ att det fanns ett shoppingmall. Vi har också insett att vi inte behöver äta varje måltid varje dag ute och lagade därför lite egen mat.
 
 
 
Körvmacka och ägg
 
Frukosten
 
På denna plats hände det alltså inte mycket, vi var ute på en långpromenad, kollade lite svtplay och träffade några norskor som var där på bibelskola. 
Tv-bänk
Försöker träna men det leder mest till att tarmen blir kvitt sina gaser
 

Mancora, Peru 24-27 januari

Publicerad 2014-01-28 17:04:24 i Allmänt

Mancora, surfparadiset, äntligen var vi här. Hanna och bagge som redan varit här hade talat gott om detta ställe och sa att vi skulle försöka bo på världens bästa hostel, loki. Loki, loki, loki.. Vi försökte boka det dagen innan, men de återkom ned att det inte fanns rum, me att vi kunde ställa oss på väntelista. Vi ställde upp oss, åkte dit och hoppades på det bästa. Tidigt på morgonen, som alltid, kom vi dit och de sa nu åt oss att vänta till halv två för att få besked om rum. Vi försökte fråga hur stor chansen var att vi skulle få rum ocj fick svaret "alot of people are gonna check out today" hm okej, borde de inte redan veta då... Vi åt frukost och la oss på stranden till klockan var fem i halv och då gick vi och fråga. "We don't know until 13.30" när kl äntligen var halv ställde sig en svettig kvinna bland folket (vi var inte ensamma på listan) och sa "We're sorry but no one on the waitinglist gets a room" arga på deras sjuka system, gick vi fram och faktiskt nästan skällde på kvinnan som bara blev mer och mer svettig. Hon sa åt oss att återkomma nästan morgon och ställa oss på väntelistan igen. i helvete heller. Vi hade dessutom pratat med några som lyckats boka rum efter oss. Något som hon såklart påstod inte var möjligt. Vi tog oss ut på huvudgatan och lyckades snubbla in på ett litet hostel där de bara pratande spanska och var väldigt trevliga och billigare. Vi bokade tre nätter och kände, fan det här är mycket bättre än hypade loki, som verkade styra hela byn för övrigt.
 
 
Men som sagt, surfparadis. Vi bokade en och en halv timmes morgonlektion. Här började även Karins nya namn ta form, då hon i bokningen hade fått namnet Kori. 
Först fick vi börja med att öva på land med ritade brädor i sanden. Det gick väl sådär, men det var bara ut i vattnet och köra. Vågorna var enorma och vi var glada att vi hade varsin instruktör hängandes baktill på brädorna. Vi paddlade ut, vinkade glatt till varandra och visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss. 
Karin startade ganska tidigt med en rejäl kallsup och fick vila en stund. Mathilda flöt runt ganska förvirrad, då instruktören inte verkade speciellt pratsugen. Helt plötsligt märkte man ändå att en våg var på väg och han började dra i benen som signal på att backa bak. De skulle räkna 1,2,3 för: upp på armarna, fram med foten och den andra. Han sa såklart inte ett ljud och Mathilda gick på känsla. 
Karin hade en bättre pojke på släp. Han tog hand om henne, räknade och hon fick sitta på honom när hon tappade balansen.
Vi flög som vantar ab brädorna och väl under vattenytan tumlade vi runt utan att veta vad som var upp och ner. tryggheten var snöret som satt fast runt foten och förtöjde oss till brädan som flöt. När man väl lyckades ta sig till ytan, kunde vi se nästa tsunamivåg komma mot oss. "åh nej, åh nej, vad ska jag göra? Jag har sett folk bara ta sig ner under vågen. Jag gör det. nu kommer den. Håll andan. ner!" och upp igen, helt slut och snabbt fick vi ta oss ut på lugnare vatten.
Vi lyckades faktiskt till slut att stå på brädan och kul var det! Vi var helt omtumlade när vi var klara. röda ögon och håret åt alla håll, men vi hade fått blodad tand. Detta ska vi göra igen. Tråkigt är att vi inte har några bilder.
 
 
Vi låg mycket på stranden, lyssnade på olika sommarprat och bara njöt. Något vi också uppskattade var att vi inte behövde gå nånstans när vi blev sugna på nåt. Till lunch åt vi buffé i form av churros, vattenmelon, mango och pizzabullar, som serverades av förbipasserande. 
På kvällarna åt vi god mat, mysdrack goda drinkar och tittade på stjärnorna på slottet. Så nöjda.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Igår skulle vi ta buss vidare till guayaqil i Ecuador och på biljetten hade nu Karin fått efternamnet Grisson. "No thats wrong" sa Karin lugnt och pekade på namnet. Hon fick bokstavera och sen gick vi iväg och skrattade åt hennes nya namn, Kori Grisson.
 
 
 

Huanchaco 20-23 jan

Publicerad 2014-01-26 03:24:26 i Allmänt

Vi tog oss från Cusco till Lima efter en flygresa  på 1h & 15 min istället för att ta en bussresa på minst 20h, vi kände att vi kunde unna oss det! Det var riktigt skönt att transporteras så fort trots att vi råkade ut för förseningar med flyget och trots att Mathilda uppe i luften med blek ton i ansiktet uttryckte "jag vill nog inte flyga så mycket mer". Men så fort starten var över kändes det som rätt beslut igen att tjäna in så mycket tid.
 
 
I Lima hade vi inget boende bokat utan tog oss direkt till bussstationen i hopp om att hitta en buss till Huaraz redan samma kväll. Som ni förstår hittade vi ingen buss till Huaraz utan vi valde att köra på en buss till Trujillo (Huanchaco) istället. Vi hade några timmar att slå ihjäl innan bussens avgång och mycket lägligt så hittade vi en megastor galleri i heroncitystil bara 2minuter från busstationen! Vi käkade på Burgerking och åt modern yoghurtglass och om vi tänkte bort alla peruanska trynen så kändes det som att traska runt i ett vanligt köpcentrum hemma i sverige, det kändes lite kul tyckte vi. 
 
 
 
Vi anlände till vårat hostel runt 8 tiden på morgonen, vårat hostel som låg precis vid stranden! Nöjda över att äntligen vara tillbaka i sol och värme gick vi för att avnjuta en god frukost med schysst havsutsikt. 
 
Dagarna på denna ort innehöll mest häng på stranden där vi läste böcker, lyssnade på musik och bara njöt, självklart var vi ordentliga med solkrämen, inga mer brännskador! 
 
Längst med hela stranden fanns det restauranger som skyltade med rätten Ceviche.  Vi testade självklart denna rätt och var inte speciellt förtjusta i de syrligt marinerade skaldjuren och fisken, men kul att testa och testa är vi bra på att göra. Vi käkade även korvspett  "risifrutti" och bananchips på vår väg längs med den vackra solnedgången. Vi mår bra här borta helt enkekt! 
 
 

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela